Du borde däremot vara tacksam att jag inte anmäler dig till hyresvärden för att du matar fåglarna, fortsatte jag, som enligt samma pärm du visade mig, innehåller information som förbjuder det. Det kan nämligen dra till sig råttor och möss, tillade jag. Jag har aldrig haft några råttor eller möss på min tomt, halvskrek nu min lite hysteriska granne. Nä, kontrade jag med, det är tack vare mina katter det.
Då slängde hon igen dörren.
Så ser de ut, de människor som också lägger oerhört mycket tid på kvarglömt ludd i torktumlaren i allmänna tvättstugor. Har de inget liv, stackarna?
Nog lägger vi tid på en massa meningslöst tjafsande. Över bagateller som fanimej inte betyder ett skit i slutändan. Vädret tex. Hur något som vi egentligen inte kan göra ett skit åt, ägnas så mycket tid och energi. Som norrlänningen, på en kurs jag var på, utbrast; Väder är det alltid. Det är fanimej inget att orda om.
Stabilitet. Det är vad det handlar om.
När jobbet kändes otryggt blev jag stingslig och jäkligt jobbig att ha att göra med. Letade hela tiden efter sprickor. Letade efter en kapten som kunde försäkra mig att båten inte skulle sjunka. Om han inte kunde försäkra mig att han hade koll ville jag antingen slänga honom över bord eller se till att kunna hoppa själv. Men inte fan tänkte jag stå passiv och låta honom sänka oss.
Nu kanske detta inte just beror på min trygghetsbrist. Kanske är det en egenskap i mina gener. Det spelar egentligen ingen roll. En kan ju knappast ägna resten av sitt liv åt att bara analysera ditten eller datten. Magkänslan är oftare en bättre vägledare. Det är den man kanske först och främst behöver få kontakt med. Det krävs närvaro för att hitta tillbaks till den och sen att träna sig att lyssna och våga lita på den.
Sittandes i min nöjda tillvaro slog det mig att jag ju vuxit lite sista tiden.
När mitt jobb på matbutiken hade känts tungt och osäkert valde jag att söka flytta igen. Hittade ett bra alternativ och ställde in mig på att bryta upp och skapa det bästa tänkbara av situationen. Men inga definitiva beslut togs. Upptäckte att jag för en gångs skull garderade mig och inte bara började packa. Undersökte fallskärmar i form av att hyra ut min lägenhet i andra hand genom hyresvärden istället för att bara lämna den, min vana trogen och ta tjänsteledigt istället för att säga upp mig.
Fann mig sitta i min lägenhet och se över vad som skulle få följa med till nya stället. Upptäckte att jag försökte skapa det jag redan hade. Kände mig inte glad när jag vaknade och tanken på flytten nådde mitt medvetande.Insåg att jag inte ville flytta. Och insåg nästan samtidigt att jag inte behövde göra det heller. Jag hade all rätt att stanna. Kan tyckas lite knäppt, men denna enkla insikt visade att allt jag behövde göra var att lyssna på mig själv och sen ge till mig själv det jag behövde och ville ha.
(Burn it blue med Elliot Goldenthal från filmen Frida)
Lägenheten hade allt det jag längtat efter. Kattvänligt och väldigt nära naturen. Sol som fyllde lägenheten med värme och underbart ljus från eftermiddag till sin nedgång. Tryggt och lugnt. Jag var ju hemma. Varför skulle jag prompt tvinga mig att flytta då? Viktigt var ju att katterna skulle komma att trivas och de trivdes ju där vi var. Det tog några dagar att låta det sjunka in. En ny känsla kröp sakta upp till ytan. Kunde i och med detta ana en förlåtelse för att jag lämnat mina djur i Costa Rica. Att bli snällare emot mig själv bidrog till det.
Nog hade jag smakat på lite av denna snällhet till mig själv. Redan några månader efter hemkomsten från Costa Rica insåg jag att kanske lite studier skulle utöka mina chanser till ett bra jobb.
Någon form av karriär har aldrig varit min grej att eftersträva. Vill ha ett jobb att trivas med. Inte ha som ribbar i en stege.
Friskvård var ett nytt begrepp och verkade öppna för mer möjligheter än att bli sjuksköterska eller barnmorska. Sistnämnda var länge en dröm, men eksemet som följt med barndomen hade stängt de dörrarna tidigt. Jag skulle inte klara allt tvättande av händerna som krävs inom det yrket, sas det.
Inom begreppet Friskvård ingår massage, näringslära och lite annat för att skapa en nisch som kanske företag är intresserade av för att bättre motivera sina anställda. En investerad krona på personlen, ska enligt uppgift kunna ge fem till företaget. Med det underlaget kastade jag in en ansökan att plugga på Folkhögskola och kanske därifrån kunna få ett bra jobb som konsulent inom ett område jag brann för.
Minns några kul inslag från skolan, där jag kom in och kom att bo på internat också.
Bjussade gärna på min energi i denna trivsamma miljö. Medverkade till både en tattooafton och en maskerad.
Inför tattooaftonen hade vi möte för att organisera det hela. Det skulle intervjuas och tas foton för skolans tidning. Jag var så orolig om vi hade tillräckligt med film. Avskyr att bli utan om tillfället visar att man vill ta många bilder. Alla tittade försiktigt bort, men ingen sa något. Jag upprepade min fråga. Hade vi tillräckligt med rullar eller skulle jag gå till centrum och köpa fler? Till slut var det en som dristade sig att föra denna dinosaurie in i 2000 talet och upplyste mig lite försiktigt att filmrullar inte längre behövdes. Jag fattade ingenting först. Kände mig lite dum, kanske, men nyfikenheten tog överhanden. I datorn? Från kameran? Och ingen begränsning på antal foton? Detta var jag tvungen att lära mig mer om.
Det var, och är, säkert många tillfällen som jag ännu är som en dinosaurie. Ännu ett tillfälle sticker ut och är värt att nämna. Skulle inhandla lite ny musik och stegade upprymd in på Åhlen´s vid T-centralen. Kunde inte hitta det jag sökte, så jag frågade. Var har ni kassettbanden med musik? Det var på perfekt stockholmska, så killen trodde först att jag larvade mig. Min min visade ärlig förfrågan och han tvingades informera mig att det inte längre såldes. Det verkligen skakade om mig. Vad hade man då gjort med alla redan inspelade kassettband? Den rean borde jag varit hemma på.
