Återkom till min ensamma vardag efter vänbesök från Sverige samt 40 årsfestplanerande, vars fest blev lyckat genomförd. Våndades och försökte finna en meningsfull vardag. Masserade farfar och hjälpte honom med lite av varje och erhöll för det lite fickpengar. Pengarna gav utrymme att måla, skapa hemma samt till lite inspirationsöl. Joaquin betalade hyran och merparten av maten och jag var ”duktig” med utgifterna. Så, när han en morgon plötsligt stod i ytterdörren var jag åter salig. Vi hade en underbar helg med god mat, mycket öl och fotboll på tv. Jag pulade runt i vårt städade hus. Lagade mat, strök och var disponibel för sex närhelst han pockade på. Inbillade mig att lyckligare hade jag aldrig varit. En av kvällarna åt vi ute och promenerade hem genom tysta öde Heredia gator och han pratade om att sluta jobba på ön och vara hemma mer. Ja, svarade jag lyrisk.
För mitt enda problem i detta livet tycks vara att jag är kär i dig, blev min kommentar.
Andra eller tredje kvällen i detta lyckorus frågar han plötsligt om månadens utgifter. Hade jag betalat hyran? El räkningen?
Telefonräkningen? I mitt lycko och ölrus förstod jag ingenting av frågorna. Tidigare hade han aldrig frågat eller ens velat se kvitton och aldrig hade jag bett om extrapengar utöver det han givit mig. Men han propsade och jag intog en mer skojfrisk attityd till samtalen, fortfarande oförstående vart detta skulle leda till. Men han fortsatte och jag tröttnade, hämtade och slängde kvittona på honom. De utlöste nästa bomb. Han påstod sig ha erhållit ett anonymt brev till ön, där någon velat varna honom att jag bara
var ihop med honom för att få uppehållstillstånd. Vad snackar du om, säkert skrek jag? Får jag se brevet. Jag spar inte sånt, kommer det ur hans mun. Svaret gjorde mig inte mindre brydd. Mitt ölrus omöjliggjorde klartänkande och jag förstod bara inte vad detta handlade om. Jag har ju redan uppehållstillstånd viskade jag fram med mycket hopdraget ansiktsuttryck. I ögonvrån av mina funderingar upptäcker jag att medan vi har diskuterat betalda räkningar, har han börjat packa ner kläder i sin stora ryggsäck. Den gröna högkvalitativa välanvända ryggsäcken som alltid var med honom. Tidigare frågetecken i min suddiga hjärna tedde sig nu som ett mysterium. Jag var utom mig av oförstående. Vad gör du, kom det tyst ur mig? Detta går inte längre, var allt han svarade och jag föll. Föll både inom mig och fysiskt pang ner på mina knän mot stengolvet i hallen framför honom. Dom visar sig inte ofta, men mina cockerspaniel-ögon var tårögda då jag desperat bad honom förklara för mig. Vad menar du? Vad gör du?
Han fortsatte plocka ner kläder och diverse åka-ut-till-ön pinaler. Jag slet symboliskt upp min tröja och blottade mitt bröst och sa med bedjande röst. Här är mitt öppna hjärta. Tala med mig. Få mig att förstå.
Men nästa kontring lät sig inte vänta. Bäst jag tar med mig denne också, sa han, hållandes sin revolver. Följdorden kom. Man vet aldrig vad du kan ta dig till annars. Det var (borde varit) kulmen. Den som känner mig skulle lätt skriva under att den risken aldrig skulle föreligga. Risk för vad egentligen? Att jag skulle använda revolvern? Hur visste jag det förresten? Jag hade aldrig varit i denna situation tidigare. Eller hade jag det!?!?
Nåväl, det var i alla fall ett jäkligt dåligt val av argument för jag flippade ur totalt. Bankade troligen på honom och skrek i mitt chocktillstånd. Han slängde ryggsäcken över axeln och stegade mot ytterdörren. Mitt chocktillstånd gjorde mig lite långsam så jag hann ikapp honom först när han passerat gårdsgrinden. Slet och drog i ryggsäcken som han med tunga steg bar uppför backen mot centrum och sitt föräldrahem. Jag vände hem och hämtade
både kraft och alla hundarna. De var tre till antalet nu, då Joaquin propsat på att vi skulle ha en valp efter Simpson (pappas Rotweiler).
Det var nog mer än efter midnatt då denne blonda hysteriska svenska bankade på familjen Garcias ytterdörr och vrålade på Joaquin att komma ut. Hans mamma öppnade och bad mig gå hem. Ta detta imorgon bad hon tyst. I morgon, skrek jag. Min värld har fallit ihop. Jag har ingen morgondag.
Hundarna skällde säkert och lampor tändes i grannars hus. Men ingen Joaquin kom ut. I ett overkligt töcken gick jag åter hem.
Berusad och förkrossad ringer till min bror i Sverige och frågar desperat om jag får komma hem nu? Förväntar mig tydligen inget svar, utan lägger tyst bara på.
Återställare har aldrig varit min grej. Men detta krävde ett långsamt uppvaknande. Om än något alls. Inbillade mig att jag kunde tänka klarare, insåg jag. För här krävdes planering.
Städade (bra tanketerapi) och gick med hundarna och köpte mer öl.
Ringde till Joaquin och hälsade några av våra koder via hans systerdotter. Han hörde av sig senare på dagen och kom sen förbi på kvällen. Vi pratade någorlunda. Men jag var nog bara mottaglig för det som kunde påminna om eller likna en möjlighet till försoning. Ett fortsätta som förut tecken. Sex brukar ju lösa det mesta, så jag prövade det också. Men han avslutade sitt besök med att ta med ytterligare pinaler och jag fick en repris på gårdagen. Denna gång dock utan att varken springa efter eller uppsöka senare. Jag var förkrossad. Slagen till skosulorna och förlamad av hjärtesorg.
Drack mig nog till sömns och vaknade med något som hellre bytts mot det värsta av bakfylla. Visste att denna dag måste jag betala telefonräkningen. En enkel procedur som bara krävde några timmar i stående kö. Utan vovvar, så det måste bli en liten promenad med dem först. Kan än idag minnas känslan i kön. Jag ”dog” flertalet gånger. Inte för behov att spy eller svimma, men mer av känslan att allting rasar inom en. Gång på gång. Rent outhärdligt. Jag suckade säkert högt och använde merparten av mina krafter
till att inte låta tårarna få fritt utlopp. Gav dem inte ens möjlighet till entré framför mina ögon. Behövde det lilla synfält jag hade för att behålla min plats i kön.
Väl hemma la jag mig på massagebänken i säkert flera timmar och bara stirrade ut genom fönstret. Proppen hade gått. Fläkten hade stannat. Allt var tyst. Allt var över. Vad gjorde jag nu? Min annars trogna vana att agera. Fixa, planera och genomföra. Nu obefintligt. Slagen till marken. Ett under kanske. Men mer troligt var, att enda anledningen till att jag inte valde att börja tänka i självmordsalternativ, mina djur. Visste, efter att ha legat länge, att detta var ett vägskäl. Ny väg. Verkligen helt ny väg eller dö. Hade jag nått vad som brukar kallas botten?